Existensiella frågor, framtid och självanalys

När jag slutade på Serieskolan slutade jag - som en ren konsekvens av detta, då tiden och pengarna försvann - att rita dagligen. Då jag var tvungen att ägna mig åt en annan huvudsysselsättning blev resultatet att jag ritat mindre under sommaren och hösten än jag tidigare gjorde under bara en månad. Brist på kreativitet innebär för mig att meningen med livet rubbas. Eller, kanske inte meningen med livet, men meningen med mig själv. Kreativitet är liksom grundläggande för mitt välmående. Det låte bortskämt - en blir bortskämd av att ta fullt CSN under ett år för att rita - men det har alltid varit så för mig. Kreativiteten har haft en stor betydelse i att forma mig och hjälpa mig att veta vem jag är och vad det är meningen att jag ska göra i det här gudsförgätna livet, om det så varit genom att snickra Barbiemöbler, sy dock- och människokläder, måla väggar, sticka vantar, skriva eller rita serier. Ett sätt att fly eller ett sätt att konkretisera abstrakta känslor och tankar. I vissa fall - klyschigt nog - rent terapeutiskt.

Orsaken till det senaste halvårets brist på regelbunden kreativitet har dock varit positiv: återupptagandet av sånadäringa studier. Under hösten har jag läst en kurs som jag nästan vill klassa som det mest intressanta jag läst, då den kombinerar mina favvoämnen genusvetenskap och psykisk ohälsa. Just nu läser vi till exempel denna boken. Erkänn, helt fantastiskt!

Okej, det som har med serier att göra i detta inlägget är då att jag tänker gå ett steg längre i kombinerandet av göttigheter och använda kursen till att utveckla novellen som jag pratat om i typ ett år och som numera expanderat i tanken till att bli nånslags mellanting mellan novell och roman. Kanske ett extra tjockt och lyxigt fanzine tryckt på tryckeri, kanske publicerbart, kanske fullkomligt självuppfyllande och lyckoskapande halleluja! Delvis självbiografiskt om ätstörningar, (tonårs)depression och självskadebeteende, mer eller mindre satt i en samhällelig kontext med genusvetenskapliga referenser och naturligtvis icke i avsaknad av popkultur och Broder Daniel. Jag vet att jag är sämst på att få arslet ur kundvagnen, men just nu är jag rätt glad att jag inte gjorde klart den som en kortnovell i somras utan att jag låtit det ta sin tid. Och det kommer ta ännu längre tid eftersom det omöjligen kan bli ett heltidsprojekt. Men manusskrivandet är igång och nytt skissblock inhandlat. Oh stora uppenbarelser, jag öppnar nu mitt sinne och välkomnar er! (obs! med ironiskt storslagen röst obs!)