Okej, den här har jag varit ganska jävla rädd för att blogga, men den är viktig för mig och kanske för nån annan också så nu kommer den ändå hej!
Och juste, läs senaste numret av Ottar! Förutom att Ottar alltid är full med intressant läsning så finns där en bra artikel på temat: "Hemaborten här för att stanna".
onsdagen den 24:e augusti 2011
Typ så
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
<3
SvaraRaderadet går inte att klicka på bilden :-(
SvaraRaderaåhnej! men nurå?
SvaraRaderatack för att du bloggade den.
SvaraRaderaatt se den fick mig att gråta, även om det var fyra år sen samma sak hände mig.
jag har aldrig läst något som har beskrivit mina känslor kring min abort (förrän nu), och jag har aldrig pratat med någon som har gått igenom samma sak.
när jag tänker på det är det ju verkligen helt sjukt.
tack igen.
tack snälla för din kommentar, jag blir verkligen jätteglad att höra att du uppskattade den.
SvaraRaderaegentligen vill jag säga/rita så mycket mer kring det, men det är svårt att veta vilken ände en ska börja i. det var ju så mycket som kändes, både fysiskt och psykiskt.
ja. jag fick göra en skrapning, så jag blev nedsövd och sådär. jag hade aldrig legat inne på sjukhus innan, så det var en chock det också.
SvaraRaderajag tycker det är så himla bra att du ritar och skriver om det här. <3 det behövs pratas om! jag har verkligen känt mig superensam, och så ska det inte vara.
kram till dig!
Så himla huvudet på spiken.
SvaraRadera<3
Det är väldigt fint gjort av dig att du delar detta. Jag har också gjort en abort, vet hur svårt det är. Hur ensam man är i det hela. Kände ingen i min närhet som gått igenom det, trodde jag! När jag efteråt började berätta för mina tjejvänner så visade det sig att ca 50 % varit med om det, men hållit det för sig själva. För att det är svårt antar jag, att prata om något som känns så djupt och nedsvärtat inom en, men också för att det ligger något hinna av skam över det. Känner igen mig i det du skriver.
SvaraRaderaTack för era fina kommentarer, de betyder mycket särskilt eftersom jag först var så tveksam till att lägga upp bilden.
SvaraRaderaPetra, precis samma erfarenhet här. När en börjar prata om det så visar det sig att en inte alls var så ensam. Så sjukt pissigt att de saker en behöver prata om allra mest beläggs med skuld och skam.
har precis samma erfarenhet som petra. att ingen pratat om det. men när det väl hände mig och jag behövde prata så fanns de där, de som varit med om samma sak. tre år senare och jag ångrar mig fortfarande.
SvaraRaderaemma